I vår lilla skog är de flesta löv nu gula eller bruna. Antar att de sitter högst 2 veckor till. Då går vi in i den kravlösa senhösten, en andningspaus innan julstöket tar vid.

Funderar en del över att man alltid ska vara så glad. Ibland blir det perioder i livet när man inte är på topp och så måste det få vara. Sorgen och glädjen finns tillsammans i våra liv. Tyvärr är toleransen för dåliga dagar liten hos oss själva, hos arbetsgivare och andra. Detta utrymmet finns inte längre. Det är som om man inte tillåts eller tillåter sig själv att vara ledsen eller ur slag ett tag. Jag tänker protestera genom att vara smågrinig både nu och då när det behövs. Ibland måste det få vara lite småmulet.