Har ni varit med om att det blir som kusligt mitt på dagen och allt avstannar? Hur man liksom känner en tomhet mitt i sommardagen? Det är som om spöken går förbi mitt i dagsljuset.

I fyndlådan på ett antikvariat hittade jag en pocket från 80-talet "Fyra årstider" av Gunnar Brusewitz. Där skriver han om just detta. Han har också lagt märke till detta: Hur vinden mojnar och fågelsången tystnar. Först tänkte han att det var middagsrasten - den mänskliga alltså. Bönder och skogsarbetare tar matrast och lastbilschaufförer och andra vägfarande stannar för att vila och äta. Det visade sig att detta har kommenterats av många naturskildrare i äldre tider. Kanske tänkte man mera på det förr när det uppstod stunder av stillhet som det inte gör nu.