Tonåringen börjar bli stor. Jag tycker det är jätteroligt. Hon är så stark och självständig och klarar sig så bra. Men maken är deprimerad. När hon nu sedan några veckor har pojkvän så har det blivit akut. Han erkänner själv att han är larvig men han tänker ju på den lilla bebisen som låg på skötbordet… Pojkvännen är jättesnäll och ordentlig och det erkänner han men han blir ju deprimerad. I lördags skulle tonåringen hem till pojkvännen (tillsammans med några andra), de skulle se på film, spela och sedan sova över. Hans föräldrar skulle vara hemma och jag visste att där inte fanns sprit. Hon la fram det för mig på eftermiddagen och jag sa OK, hon hade ju inget dan efter. När pappa fick höra detta så var det instinktivt nej. ”Du ska sova hemma, du har dit hem här!”. Tonåringen sprang genast upp på rummet och smällde igen dörren. Varpå jag och lillebror fick prata pappa tillrätta. Så småningom lugnade han sig och kunde acceptera att hon skulle vara hos honom.

När dottern åkt ringde han till sin bror som har en dotter som är lika gammal och sökte stöd. De bor i Malmö och han släpper ut sin dotter på nattfika med hämtning vid slakthuset kl 03. Det tycker jag låter värre. Hursomhelst så har vi pratat mycket om detta de senaste dagarna. Han börjar själv tycka att han är larvig och måste skärpa sig men erkänner att han blivit deprimerad för detta. En inte helt oviktig komponent är nog ändå att nu märks det att han själv börjar bli gammal.

Själv tycker jag bara det är roligt att dottern börjar bli stor, till hösten så börjar hon gymnasiet. Det är naturens gång att de ska söka sig iväg och hitta sitt eget. Vi har ju den lille kvar i många år än.